|
|
I senaste numret av Forskning och Framsteg (6/2010) finns en intressant artikel om de senaste rönen kring tryffel. Artikeln är tillgänglig på nätet endast för prenumeranter. Men i pappersupplagan finns en bild på tryffelgrisen Carmen, som var föregångaren till Robin, Cerce och de andra tryffelhundarna i Tjörnarp.
Läs krönikorna om Carmen på hennes egen blogg, som ligger arkiverad på nätet (och inaktiv sedan hon dog i april 2008).

Vill man servera ett paradnummer under påsken satsar man på äggrätternas Rolls Royce, en ravioli i storlek av en tennisboll, med fyllning av spenat och ricotta och hel rinnande äggula. När kniven delar raviolin rinner äggulan ut och förenar sig med smältande tryffelsmör och riven parmesan. Det är en matbordsperformance i klass med Crèpes Suzette.
Färsk tryffel är ett plus men man klarar det fint med enbart tryffelsmör. Färsk tryffel till påsk är för övrigt en anomali som borde väcka samma misstänksamhet som pocherade gökägg på julbordet.
Gör så här:
Gör en fin gul pastadeg av fint durummjöl och ägg, låt den vila en timme. Kör en skiva av degen genom en pastamaskin upprepade ggr tills den blir tunn som en hundralapp. Eller kavla för hand.
Skär ut cirkelrunda plattor, ca 7 cm diameter, med hjälp av t ex ett glas eller en burk som form.
Ta hjälp av en kaksprits och spritsa ut fyllningen i en 5 cm hög spiral, som en cylinder. Fyllningen består av färsk hackad spenat, ricottaost, ägg och riven Parmesan. Hålrummet i mitten ska rymma precis en äggula. Häll en rå äggula i mitten av varje cylinder.
Drapera det tunnkavlade pastaskiktet över cylidrarna. Kläm till i nederkanten så “brättet” håller tätt. Skär av överflödiga kanter så det blir kvar en cylinderhatt. Lägg ner hattarna en och en i kokande saltat vatten och koka i exakt 2 minuter. (Under tiden: smält smör försiktigt i en kastrull.) Ta upp hattarna och låt dem droppa av, lägg på tallrik. Toppa varje hatt med riven parmesanost och häll det bubblande smöret över. Sist avslutar man antingen med färsk hyvlad tryffel, eller en klick tryffelsmör som sakta får smälta över raviolin.
“Lokalproducerat” är ett honnörsord, som associerar till fräscha varor som inte spytt ut koldioxid och avgaser genom att färdas över halva jordklotet. Men lokalproducerat som säljs över nätet – hur lokalt är det egentligen?
Vi säljer tryffelprodukter från Italien, i väntan på att vår skånska tryffel ska ta sig. Den italienska tryffeln är förvisso lokalproducerad i Umbrien, men knappast här.
Det handlar snarare om att öka utbudet av “smala” varor som inte ryms inom de stora varukedjorna, att kunna lansera regionala traditionella produkter och återuppliva pärlor ur en gammal matkultur.
Läs artikel i SvD idag om lanthandel på nätet
Ringsjö Wärdshus värmande, lena Sellerisoppa smaksatt med färskriven tryffel och halstrad Pilgrimsmussla
4 port
6 msk smör, 600 gr rotselleri, 600 gr potatis, 4 st schalottenlök, vitt matlagningsvin, 3 dl grädde, ½ dl hönsbuljong eller grönsaksbuljong, salt, peppar, tryffel, (tryffelolja)
Rotsellerit skalas och skärs i bitar. Potatisen skalas och skärs i bitar. Schalottenlöken skalas och hackas.
Fräs samman i smöret. Sauteras. Får ej bli brynt.
Häll på ¾ delar vatten och ¼ del vin – så att det täcker grönsakerna.
Lite salt i vattnet. Kokas tills de blir mjuka. Mixas slätt.
Slå över grädde och buljong på de mixade grönsakerna och koka samman. Smaka av med salt och peppar.
När soppan är färdigkokt riv i tryffel och smaka av igen. Alternativt använd några droppar tryffelolja.
Pilgrimsmusslor kan köpas skalade och frysta. Tinas då försiktigt i kyl. Lyx – köp färska utan rom. Halstras i lite smör på hett järn och ca 1 min på båda sidorna.
Slå upp soppan i dina fina soppskålar och lägg i musslan.
Avnjut med lite nybakat bröd.
Lycka till!
Lena / Ringsjö Wärdshus
Nu äntligen är butiken klar att ta emot besökare! Var så god och stig in!
Här är hela menyn från senaste Tryffelaftonen på Ringsjö Wärdshus i år:
Knäckis med ål-, gräslök-, äpple och tryffel
Chèvrerutor med tryffel
-
Tryffelsmaksatt sellerisoppa med halstrad pilgrimsmussla. Foccaccia med rosmarin, timjan och tryffel.
-
Tryffelmarinerad gösfilé från Ringsjön serverad med citrushollandaise, rostat skånskt sidfläsk och brödkrutonger.
-
Helstekt vildsvinskarré m rårörda tranbär, tryffelsmaksatt marsalasås, Karl-Johanssvamp och Pommes Anna med lite tryffel
-
Tryffelmousse med vit choklad, serverad med hjortron
-
Kaffe, rar rosmarintryffel
Sellerisoppan var gudomlig. Och den vita chokladmoussen med tryffel sänder fortfarande efterdyningar genom kroppen. Mmm!!! Vi ska tigga recepten av Levinarna…
Ikväll firas tryffelfest på trettonafton för fjärde året i rad. Det startade som en effekt av Tryffelprojektet i Tjörnarp och intresset var så stort att det skapades en tradition. Det är Ringsjö Wärdshus som arrangerar festen och som lagar den ypperliga maten, en 4-rättersmeny som är en provkarta på tryffelns olika användningsmöjligheter, från förrätt till dessert.
I år känns det lite extra festligt eftersom tryffeln som Robin och jag hjälpte till att gräva fram på Öland ingår i rätterna. Den är kompletterad med tryffel från Gotland. Allt är tuber aestivum.
Ikväll, mellan gösen och kötträtten, ska jag berätta lite om Robin Hunds bedrifter på Öland. Förförra året, minns jag, berättade jag några anekdoter om tryffelgrisen Carmen, RIP.
Det är intressant att höra att Lena Levin (som tillsammans med maken Boris driver Ringsjö Wärdshus) kan känna en tydlig skillnad mellan den gotländska och den öländska. Hon beskriver den gotländska aromen som mer “nordisk, ren och luftig” medan den öländska har mer av “nöt och jord” och mer liknar den italienska tuber aestivum.
Kan det vara så att den gotländska och öländska tryffeln har olika ursprung? Eller har det med växtplatsen att göra? Det är heller inte orimligt att tänka sig att olika trädarter ger upphov till olika doft- och smaknyanser hos tryffeln. Tryffel växer ju bokstavligen ut ur trädet.
Detta vore något för en tryffelakademi att hugga tänderna (och näsorna) i.
Det är några mil till Ringsjö Wärdshus och det har snöat hela dan. Som tur är får vi skjuts av Tjörnarpsbuss som håller familjefest på tryffelafton.
Vi sålde hälften av Ölandstryffeln till Bloom in the Park i Malmö. Det tog sin modiga stund för Titti och dom andra att snusa sig igenom alla tryfflarna från alla håll. Var där inte en liten doft av hassel från några av dem? Till slut valde de en selektion av 386 gram.
Nu läser vi på Blooms blogg att vi kom med 3 KILO! Robin Hund undrar försynt: om tryffeln har vuxit till 3 kg över natten – ska vi kanske skicka en faktura på 3000 gram i stället för 386?
Men Robin Hund är bättre på att lokalisera tryffel än storytelling så det lönar sig inte att förklara.
Matte ska hålla utkik på Bloom in the park som ställt i utsikt att servera stekta ankägg med lite jordärtskocksmousse dekorerad med tryffelflingor… “Ta en doggy bag till mig”, tigger Robin Hund.

Det är långt (och dyrt) att åka till Gotland med hund så när vi fick kontakt med Hans Olof på Öland blev vi jätteglada. Han har tillgång till mark där det växer svart tryffel (tuber aestivum), men har inte själv någon tryffelhund att leta med. Vi blev inbjudna att träna tryffelsök med våra hundar.
Till vardags tränar hundarna på sekunda tryffelbitar vi köper in från Gotland. Den gräver vi ner runtomkring i skogen. De får ligga ett tag och sedan går vi ut med hundarna och söker. Min hund Robin tar 100 % av sådana träningstryfflar. Men eftersom tryfflarna åker upp och ner och används många dagar, så luktar de efterhand förmodligen lika mycket av mattes händer som av tryffel.
Därför är det viktigt att träna “irl”, om man så säger. På riktigt, med äkta vild orörd tryffel.
Vi planerade för 3 dagar och både Cerce och Robin skulle åka med. Tyvärr blev Cerce sjuk (borelia) och ordinerades absolut vila. Så det blev bara Robin Hund och jag som kom iväg.
Vi åkte till en skogsdunge med mycket ek. Markägaren var med, förstås. (Ingen tjuvjakt här inte.) Det var storm och hårt ösregn dagen innan. Sökbetingelserna var svåra. Vittringen hade blåst bort! Dessutom låg löv och jord hårt packade av vätan. Robin rusade runt, mycket upphetsad. Han förstod vad som gällde, men fick inget napp. Efter några timmar var han trött och rätt förvirrad. Någon tryffel hade han inte funnit, trots att vi sökte runt träd där de hittat tryffel förut.
Hans Olof och markägaren bjöd mig på kroppkaksmiddag på Evas kroppkakor. Det var första gången jag åt kroppkakor på det traditionella öländska viset: med flytande grädde och lingon. Det var supergott. Det slog mig att man skulle kunna prova med tryffelsmör i stället för grädde. Eller tryffelhonung i stället för lingon? Där finns en kulinarisk upplevelse att utforska.
Vi beslöt att kalla in en coach för Robin: lilla Lucy från Borgholm. Hon är en Lhasa Apso med inslag av tax.
Lilla Lucy är en riktig Askungesaga. Hennes matte Lena skaffade en lagotto för 5 år sen att träna till tryffelhund. Det ville sig inte, han var en besvärlig rackare, en riktig värsting, som Lena säger. När hon slet med att få fason på dyrhunden satt lilla Lucy i bakgrunden och studerade bataljerna. När Lena gav upp till slut, så reste sig lilla Lucy de 5 cm från marken som hennes korta ben medger och började trava fram i skogen. Sakta sakta, som en leksak på tynande batterier. Men pricksäkert gick hon rakt fram och satte milt men målmedvetet tassen på en jordfläck. Tryffel!
Nu är det Lucy som är tryffelhunden. Under hennes ledning fick Robin upp ögonen (eller snarare näsan) för hur ett proffs jobbar. Vi lät Lucy gå före och markera tryffeln. Sen tog vi henne åt sidan och ledde fram Robin. Det är ju lättare att uppmuntra en hund om man vet att det verkligen finns en tryffel där. Jodå, han fann också tryfflarna, i Lucys spår.
Vi hade jaktlycka den dan. Soligt och vindstilla var det också, och vittringen hade börjat lufta sig igen efter regndagarna. Vi besökte tre olika skogsdungar och i den sista, där det växte en gigantisk urgammal hassel, där drog till slut Robin fram sin första alldeles egenhittade tryffel! Alla blev jätteglada och berömde honom stort.
Tillsammans fick de ihop närmre ett kg svart tryffel men det var förstås Lucy som gjorde grovjobbet. Somliga av tryfflarna var de finaste jag sett. Den största vägde 175 gr.
Vi ska ta prov på rötterna. Lina Pettersson från Tryffikultur kommer och hjälper oss.
I höst är våra äldsta plantor 3 år gamla. Vi har dels en plantage med 300 träd, hälften är ek och hälften hassel. Sen för skojs skull har vi också några “vårdträd” som står i trädgård.
Plantagen ligger i en sluttning som är väl dränerad. Jorden har uppkalkats (med kalk från Ignaberga) eftersom det naturliga pH-värdet ligger långt under 7. Vi kollar pH-värdet regelbundet och senast låg det på 6,7. Nervöst! Tänk om tryffel-mykorrihzan dör? Hur kvickt går det? Successivt eller allt på en gång?

Med en jordborr skruvar Lina upp en pelare av jord intill olika träd. Hon lägger jordprovet i en plastburk och skakar den för att upptäcka ev. rötter. Har vi tur finns där lite fina rötter att examinera. 
Hon fyller på med lite vatten och sköljer rötterna. Rötterna läggs i en plastpåse och med lupp kan man direkt se hur det verkar.
Jodå, där ser vi tryffelmykorrhizan! Som små ovala, lite mörkare, svullnader på rottrådarna.
Det är spännande, ungefär som att ta ultraljud på sitt barn under graviditeten. Det är inte bara en dröm! Det växer, på riktigt, där nere i mörkret!
De träd där tryffeln tagit sig bäst är hasseln som växer inne i trädgården. Dessa träd är som små husdjur. De har hela tiden haft garanterat mer än 7 i pH. Vi tar med kalkstenar från stranden i Limhamn och slänger ut. Från hushållet sparas alla äggskal och läggs ut. Det räcker för att kalka upp för fyra träd. De blir dessutom handrensade och hålls alltid fria från ogräs. Jorden är lucker och luftig. Det är svårt att säga vilket som betyder mest, men alla sakerna tillsammans gör att den hassel som växer inne i trädgården har artat sig bäst.
Ekarna har svårt att ta sig. De växer sakta och flera av dem har angripits av mjöldagg.Vi har provat att bespruta med såpalösning men det har inte hjälpt. Det lär gå att motverka mjöldagg med en lösning av bikarbonat (alltså vanligt bakpulver). Vi ska prova det till sommaren.
De små ekplantorna i plantagen blev första vintern angripna av vildsvin. De rev upp plantorna och åt själva ekollonen, som satt kvar. Vi stoppade tillbaks plantorna i jorden och hägnade med högt staket. De växte vidare.
Trädgårdsekarna står på en tomt intill skogen. Det är bara 20 meter dit. De har allesammans angripits av andra främmande svampar. Det har inte slagit ut tryffeln, men det är ju likväl en konkurrens. Men ser man till att hålla pH-värdet ordentligt högt så minskar man risken från konkurrerande sporer att ta sig.
Nu är det väl bara typ 3 år kvar, så kan vi skicka ut hundarna att skörda… Roligt!
Våren är här, marken har mjuknat och det går åter att träna tryffelsök.
Nån tryffel finns förstås inte så här års – även om det vore så att den växte här. Så vad gör en stackars tryffelhund som inte vill bli ringrostig? Man får hitta surrogat.
Vi lägger små bitar av hundgodis i en burk och droppar på tryffelolja. Robin och Cerce gillar ost, så det är vad vi oftast tar. En hård sort som inte kladdar. De älskar också torkad lever, som vi själva lagar till och förvarar i små plastpåsar i frysen.
Godiset får ligga över natten i tryffeloljan.
På promenaden tar vi med markeringspinnarna. Det är vanliga kinesiska ätpinnar som vi målat i änden, för att lättare se dem i skogen. Vi har dem i två olika färger.
Vi har också tryffeljärnet med. I Italien tillverkas de mest utsökta tryffeljärn i olika former och material, mer eller mindre utsmyckade. I brist på sådana duger det bra med ett vanligt maskrosjärn.
Det kan tyckas fånigt att ta tryffeljärn med ut när man vet att det ändå inte finns nån tryffel. Men lagotto är vanedjur. De vill ha ritualer. Det är bra att ha med sig ett redskap som förknippas enbart med tryffelsök och inget annat. Det blir en inlärd signal på vad som gäller och hjälper hunden att fokusera på uppgiften. Många använder i stället ett speciellt halsband för att skapa en sådan signal.
Man ska förstås gräva ner godbitarna så att hunden inte ser det. Antingen passar man på medan han springer före. Eller så tar man en promenad utan hund.
Jag brukar gräva ner tryffelgodiset nära ett träd. Så sätter jag markeringspinnen på andra sidan om tryffeln. Då vet jag att tryffeln ligger mitt emellan trädet och pinnen. Det är inte bra att ställa pinnen precis intill, då lär sig hunden kanske att söka vid pinnen i stället för där doften ger honom signal.
Men luktar inte hunden pinnarna? Mina händer på dem och även doftämnen från tryffeloljan? Jo det kan den göra. Men för att avleda hunden från att söka pinnar i stället tryffel, så har jag pinnar i två olika färger. Den ena färgen får bli dummies, dvs blindpinnar som inte markerar någon tryffel. Det är bara jag som vet vilka de är för hunden ser inte skillnad på färgerna.
Jag gräver ner godbitarna på olika djup beroende på hur svårt jag vill göra det. I början ligger de alldeles i ytan, kanske med bara några löv över. Efter hand som hunden blir säkrare gräver jag djupare.
Tryffeln, eller tryffelsurrogatet, får ligga minst en halvtimme. Ibland blir de liggande till nästa dag. Går man en långpromenad kan man gräva ner på vägen bort och söka på hemvägen. Ju längre de ligger desto större chans att vittringen från ens egna händer bleknar.
I första omgången gäller det att lära hunden att hitta tryffeln. När han gör det får han belöning från fickan. Efter hand gäller det sedan även att lära dem att markera sitt fynd. Kanske genom att krafsa i marken, sitta ner och gläfsa eller t o m ge skall. Kanske vill man lära hunden att hjälpa till att gräva, men det ska i så fall vara under övervakning för tryffeln ska ju inte skadas.
En sak måste hunden absolut lära sig – att inte äta upp tryffeln.
Om ni nu hittar enstaka kinesiska ätpinnar stående i terrängen – låt dem stå kvar. Då är det vi som har missat den tryffeln och vi kommer tillbaks imorgon och tar den. Har ni en hund som går fram och börjar flåsa och gräva runt pinnen – grattis! Då har ni en hund med tryffeltycke och det är bara att sätta igång med finslipningen.
Tryffelprojektet i Tjörnarp har nu pågått i 2 år och det har hänt en hel del. Över 300 tryffelträd (ek och hassel med tryffelmycelie på rötterna) står och gror i Tjörnarp. 4 tryffelhundar, lagotto romagnolo, utbildas kontinuerligt och är nu, vid 1,5 års ålder, riktigt skickliga på att nosa upp utplacerad träningstryffel. Många Tjörnarpsbor har i olika sammanhang fått utvidga sina smaklökars omfång genom att smaka på tryffel. På Justinas kan man köpa en del importerade tryffelvaror.
Vad svarar man då på frågan om det finns tryffel i Tjörnarp?
-Ja det finns tryffel i olika former i Tjörnarp: inköpt från Gotland, på burk från Italien, och på tillväxt i odlad form under marken.
-Vild tryffel, däremot, har man inte hittat i Tjörnarp. Och det är osannolikt att det finns någon eftersom pH-värdet i jorden är för lågt här. För att tryffel ska växa krävs pH över 7, och det kan man åstadkomma i en odling genom att kalka upp marken.
Men att vild tryffel växer på andra håll i Skåne det är mycket troligt.
Den tryffel det kan vara fråga om är tuber aestivum, den s k svarta tryffeln som också kallas ”Bourgognetryffel”. Det är den man har funnit på Gotland och senare även på Öland. Den gotländska svarta tryffeln har vid blindtest visat sig ha samma höga kvalitet som den franska. Den växer på mager kalkrik mark, i symbios med ek eller hassel. Vinterklimatet bör vara milt, för mognande tryffel tål inte tjäle.
Skånes jordmån, flora och klimat borde, på sina ställen, ge samma goda förutsättningar för tryffel som på Gotland och Öland.
Var ska man då leta?
- På kalkrik mark
- där det växer ek och hassel
- som är mager och ogödslad
- och väl dränerad.
Och hur letar man?
Med hund. Mer om det följer.
Tryffel växer under jorden, ibland alldeles i ytan, ibland flera dm ner. Endast när den är mogen avger den sin karaktäristiska doft. Det är då, och endast då, den kan skördas. Det görs med hjälp av hundar (även om det finns människor som har så känsligt väderkorn att de ibland kan känna doften av mogen tryffel under markytan).
Man ska inte ge sig till att gräva med redskap. Dels förstör man de fina rottrådar som tryffeln växer på. Dels mognar tryfflarna i olika omgångar på samma träd. Väl upptagen ovan jord avbryts mognadsprocessen, så att skörda omogen tryffel är en dålig idé.

De flesta hundraser kan tränas att bli tryffelhundar. Viktiga egenskaper är uthållighet, god kommunikation med föraren och låg jaktinstinkt. Vallhundar och sökhundar som labrador och schäfer används ofta. Sveriges främsta tryffelforskare, Christina Wedén, har två springer spaniels.

Den italienska vattenapportören lagotto romagnolo är en gammal ras som sedan 150 år avlats speciellt för att söka tryffel. Även bland dem varierar förmågan och det finns enstaka lagotto som inte är ett dugg intresserade av tryffel. Förr användes lagotton som vattenapportör och till jakt på sjöfågel i deltaområdena i Nordöstra Italien. När utdikningarna för att stoppa malarian tog vid blev hundarna arbetslösa och rasen omskolades till att söka den värdefulla tryffelsvampen. Först 1995 kom de första exemplaren av lagotto till Sverige.
Lagotton ser ut som ett slags vildpudel. De är smidiga och viga. De är vita, bruna, grå eller aprikosfärgade, men aldrig svarta. De kan vara enfärgade eller fläckiga. De fäller inget hår, utan måste i stället klippas regelbundet. Lagotton har fantastiskt väderkorn och stor arbetsförmåga. De är rustika, envisa och mycket lättlärda (lär sig bus lika snabbt som annat).
De fyra lagotto som ingår i Tjörnarps tryffelprojekt kommer alla från samma uppfödare, Risung på Gotland. Barry, Calle och Cerce är helsyskon. Robin är en vecka yngre och kommer från en annan kull. På Risungs gård har de också fått sin grundträning i tryffelsök, och från Risung köper vi den tryffel som vi använder vid träningen.
Den som är intresserad av lagotto romagnolo kan få veta mer genom Svenska Lagotto Romagnolo-klubben.

Man kan köpa färdiga tryffelplantor från plantskolor i Frankrike eller Italien. Det är alltså små plantor av ek eller hassel. De är då ett år gamla och har drivits upp i strikt steril laboratoriemiljö, för att utesluta konkurrerande sporer.
Tryffelmyceliet är certifierat innan plantan sänds iväg. Man kan se det i mikroskop.
Man klipper av några av de tunnaste rötterna från plantan.

Så här ser myceliet ut i mikroskop:

De mörka knopparna är tryffelmyceliet. Det ljusa gula är rottråden från (i det här fallet) en ekplanta. Bilderna är tagna genom ett mikroskop vid en tryffelkurs i Tjörnarp i maj 2007. Kursen hölls av Christina Wedén, Sveriges främsta tryffelkännare, som doktorerat på tryffel på Uppsala universitet.

Man kan naturligtvis prova att okulera själv. Det lär inte vara lätt eftersom vår omgivning vimlar av miljontals konkurrerande sporer. Till och med i kranvattnet finns det sporer.
Att få ekollon att gro är inte så svårt. I odlingssubstratet blandar man sedan ner lite mos från en mogen tryffel man kört i mixer. Men sedan gäller det att hålla plantan fri från invasion av andra sporer. Efter ett år bör det gå att se tryffelmyceliet i mikroskop. Därefter kan plantan sättas ut i sin optimala växtmiljö.
Tryffel går att odla. Det blir exakt samma sorts tryffel som den vilda, bara med den skillnaden att man har träden samlade och kan skydda dem mot vildsvin och andra djur. Det blir naturligtvis också enklare att skörda.
Den tryffel som odlas i Sverige (fr a på Gotland, sedan 7 år tillbaka) är den svarta tryffeln, tuber aestivum.
Man bör ha ett stycke mark som är mager och kalkrik. PH-värdet ska vara över 7. Man kan kalka upp för att kompensera för kalkbrist. Marken ska vara väldränerad. Finns det bökande vildsvin eller annat vilt som äter plantor måste man hägna.
Så här såg tryffelodlingen ut i Tjörnarp i höstas. Plantorna är 2 år gamla.
Tryffeln växer på de finaste rottrådarna av fr a ek och hassel. Det är möjligt att även andra trädsorter kan härbärgera myceliet. Tryffelodling är en ung vetenskap och experiment pågår även med bl a tall.
Man brukar plantera varann rad ek och varannan rad hassel. Hassel växer lågt och brett och mognar lite tidigare. Eken växer mer på höjden.
Tryffeln växer i symbios med trädet och har som uppgift att skaffa den näring som trädet inte själv lyckas tillgodogöra sig. Man ska alltså inte gödsla – då förstör man själva livsuppgiften för tryffeln.
Under tillväxtperioden ska man hålla ogräsfritt runt plantorna. Är det extrem torka kan man behöva vattna.
Det tar mellan 5 och 7 år innan man kan börja skörda. Sedan ger träden, under de rätta omständigheterna, skörd av tryffel så länge de lever.
|
|
Senaste kommentarer